Vår första gemensamma resa som familj Ljungquist

Länge hade vi pratat om att göra något tillsammans, hela familjen, utan särskild anledning. Det fanns alltid något som kom emellan – jobb, skolavslutningar, renoveringar eller bara vardagen som sakta suger tag i en. Men en kväll i köket, när diskvattnet fortfarande rann, föll orden: "Ska vi inte bara åka någonstans allihop?"

Vi är Nina, Eyvind, Johannes och Felix, och tillsammans utgör vi familjen Ljungquist. Vi har bott i samma hus i många år, delat vardagsrum och bil, men det är inte samma sak som att vara på samma plats en hel vecka, ostört. Tidigare resor har oftast handlat om att hälsa på morföräldrar eller att Felix skulle spela en viktig fotbollscup. Nu ville vi ha något helt annat.

Dagen efter bestämde vi oss. Ingen lång diskussion, inga argument, bara ett tyst medhåll runt frukosten. Vi skulle åka iväg, bara vi, och se vad som hände när vi inte hade några måsten att sköta.

Beslutet som förändrade hösten

Hösten hade mest handlat om att starta om efter sommaren. Felix hade börjat i en ny klass, Johannes hade nya lärare, och Nina hade fått ett nytt projekt. Eyvind ville att hela familjen skulle bestämma den här gången. Vi satt vid köksbordet och skrev lappar med önskemål: berg, hav, storstad, liten by.

Mötet mellan de fyra önskningarna blev startpunkten. Johannes ville se riktiga vågor, Felix ville ha bra mat, Nina ville ha lugn, och Eyvind ville ha något han inte redan kände till. Det fanns en energi i samtalet som vi inte hade känt på länge.

Valet av destination

Vi fastnade för en plats vid kusten som ingen av oss hade besökt tidigare. Det viktiga var att den var ny för oss alla, så att ingen skulle ha ett försprång och kunna säga "hit gick vi för tre år sedan". Vi ville börja från noll, tillsammans.

Vi läste om vandringar, små fiskesamhällen och lokala marknader. En särskild ort dök upp i våra samtal om och om igen, ett samhälle där färjorna gick tidigt och kvällarna var tysta. Dit bokade vi ett litet hus med havsutsikt, och ingen ångrade valet en sekund.

Förberedelserna hemma

Veckan innan avfärd förvandlades vardagsrummet till en liten logistikcentral. Ryggsäckar, badkläder, kikare, kortspel och Johannes ritblock breddes ut över golvet. Felix packade tre gånger, varje gång med en ny bok. Nina gjorde en lista över allt som inte fick glömmas, och Eyvind kollade bilen och reservdäck.

Det fanns en nervositet i luften som inte liknade något vi känt förut. Det var en sorts förväntan, inte stress. Vi skulle snart upptäcka hur det kändes att leva på samma villkor, utan skärmar, utan deadlines och utan den vanliga komfortzonen att gömma sig i.

Vägen dit och första dagarna

Resan tog längre tid än vi hade räknat med. En avfart stängdes av, och vi fick ta en mindre väg genom skogar och små samhällen. Felix somnade i baksätet, Johannes räknade gula bilar, och Nina och Eyvind turades om att köra och pekade ut hus som såg mysiga ut.

När vi kom fram möttes vi av en salt vind och en himmel som skiftade färg. Det lilla huset var enklare än vi hade tänkt oss, men det fanns en öppen spis, en uteplats och ett ljud av vågor som aldrig tystnade. Den första kvällen lagade vi pasta tillsammans, och ingen kollade telefonen.

Stunder som etsade sig fast

En morgon gick vi ner till hamnen och såg fiskarna komma in med sina båtar. Felix fick hålla i en liten fisk, Johannes ritade av en båt på sitt block, och Nina stod tyst och andades in doften av tjära och salt.

En annan kväll satt vi på en klippa och såg solen gå ner. Ingen sa särskilt mycket, men det fanns ett lugn i att bara vara där tillsammans. Felix berättade en historia han hade hittat på, Johannes fnittrade så mycket att han nästan trillade. Eyvind lyfte kameran, och Nina sa att det här ville hon komma ihåg för alltid.

Måltiderna runt det lilla bordet

En av de saker vi minns starkast är maten, just för att den var gemensam. Vi handlade på lokala marknader, fyllde en kylväska med grönsaker, bröd och ost, och lagade rätter vi aldrig hade testat. Felix lärde sig koka fisk, Johannes blev ansvarig för salladen, och Nina bakade en kaka som mest liknade en klump men som åts upp i alla fall.

Måltiderna blev stunderna då vi faktiskt stannade upp. Vi dukade på uteplatsen, vid köksbordet eller ibland direkt på golvet med en filt under oss. Samtalen flöt annorlunda när ingen hade en skärm i handen. Vi skrattade åt gamla historier och lyssnade på varandras drömmar.

Hemkomst och nya drömmar

Att komma hem kändes både skönt och lite konstigt. Huset var sig likt, trädgården hade vuxit, och posten låg i en hög på hallmattan. Men vi var inte riktigt samma personer som hade åkt. Felix pratade om att börja segla, Johannes hade börjat skissa på en bok om vår resa, och Nina och Eyvind insåg att de hade längtat efter det här mycket längre än de hade erkänt.

Vi bestämde oss redan första kvällen att det inte skulle bli den sista gången. Kanske inte varje år, men ofta nog att det blir en tradition. Vi har redan börjat titta på nya platser, och listan över önskemål har vuxit.

Följ gärna med på våra kommande äventyr och läs mer om familjen Ljungquist här på sajten. Här hittar du också information om Man & Water AB, där Eyvind möter människor från många olika delar av världen. Dela gärna dina familjeäventyr i kommentarerna – vi läser allt och svarar när vi kan.